Låt inte en rullstol begränsa på resmålet

Man kan i princip åka vart man vill även om man har rullstol med sig. Det gäller bara att planera lite mer samt att vara flexibel och inse att allt inte är som hemma. Resande ger många roliga och spännande upplevelser.

Under min resa till Egypten som jag berättat om tidigare gjorde vi flera intressanta utflykter.

En var ett besök i en Berberby som låg långt ut i Saharas öken. Det var en härlig upplevelse att åka jeep upp och ner för sand dynerna.

Väl framme blev vi bjudna på bröd som bakades i en stor tunna. Mitt intresse av att se hur folk bodde och levde i öknen var inget mot det intresse alla barn visade mig och min rullstol. Alla ville känna på mig och min rullstol. Barnen kröp till och med under rullstolen.

På kvällen satt vi runt stora eldar och åt. Runt oss var öknen becksvart och alla satt på marken utom jag som hade en egen sittplats med mig.

En dag tog vi en tur med en båt med glasbotten. Vi fick lämna rullstolen iland och jag blev placerad på glasbottnen. Där såg jag nog bäst av alla. Det var helt fantastiskt att se allt undervattens liv. Det fanns stora havsanemoner, klarblå maneter och massor av småfisk i alla färger och former. Sedan fick vi även möjlighet att snorkla viket var en jätte rolig upplevelse.

En annan dag besökte vi sevärdheter som Konungarnas dal och Luxor. Det var inga problem att besöka dessa platser med rullstol.

Vi besökte även Kairo. Där var rörigt utan dess like och det var inte lätt att ta sig fram vare sig med eller utan rullstol. Besök på museum är inget att rekommendera eftersom det är mycket svårt att se något för den som sitter ner. Man ser mer eller mindre bara en vägg av människor. Pyramiderna däremot som är enastående byggnadsverk ser man bäst på lite håll.

Man kan vara med på det mesta om man planerar lite och är anpassningsbar.

 

Vasstrå i sand målad 1969 av Bill Flodin.  Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött en sandig Hjulben.

 

Resan till Egypten

För ett antal år sedan reste jag till Hurgada i Egypten. Eftersom jag upplevde resmålet som lite udda beslöt jag att resa i NHR:s regi (Neurologiskt Handikappades Riksförbund).

Efter äventyret med att komma av planet som jag skrev om den 23 juli var det dags för mera strapatser.

Efter att ha fått små oläsliga landningskort av något silkespapper var det dags för en lång väntan i en oändlig kö. Då var det tur att man hade egen sittplats med sig. När vi så äntligen kom ut fick vi med rullstol och allt vårtbagage kryssa oss runt stora sophögar, gamla bilvrak och diverse jättekratrar.

När vi äntligen kom till bussen var vi totalt slut. Bussen var en gammaldags stadsbuss. Det var ett äventyr att ta sig ombord och de från NHR som hade resan betald och var med för att hjälpa oss handikappade lyste med sin frånvaro. Med hjälp av min syster lyckades jag hasa mig ombord på ändan. Så bar det av till hotellet.

Hotellet saknade ramp för oss rullstolsbundna. Det fanns bara en bred hög kant och en trappa. Man hade ju förväntat sig att de som ordnat resan haft såpass framförhållning att man kollat att alla kunde komma in på hotellet. Med uppfällda tippskydd och ett enormt jobb så lyckades vi i alla fall ta oss in på hotellet. Efter diskussion blev vi lovade en provisorisk trä ramp till nästa dag.

Rummet visade sig vara så smalt att man fick köra fram med rullstolen och backa ut. Fönstret hade ett orange järngaller. Standarden i övrigt var under all kritik men det fanns i alla fall ett jättestort kylskåp som skulle ha platsat på museum. Kylskåpet som var försett med ett rejält hänglås var tydligen avsett att förutom mat förvara värdesaker i.

Balkongen var en liten trekant med en plaststol och ett minibord. Storleken var för en stående person med handväska. Med rullstol var helt omöjligt att komma ut.

Badrummet var en historia för sig. När min syster gick in där hörde jag ett brak. När jag tittar in sitter hon på golvet och skrattar. Det visade sig att hela överdelen av toaletten var lös. Duschen visade sig omöjlig att reglera. Antingen blev man brännskadad eller så kom det en försiktig stråle med isvatten.

Utsikten från rummet var mot en gata där det på andra sidan var ett bårhus som tillhörde ett sjukhus en bit ifrån. En påminnelse om sin dödlighet var kanske inte precis den utsikt man tänker sig på ett semestermål

De från NHR som höll i resan och var våra hjälpare hade däremot jättesviter.

Hotellets meny var en historia för sig. Det var samma mat varje dag i två veckor. En kantin med biff som mest påminde nykokta handväskor, en rad med små fåglar som var en korsning mellan kungsfågel och kolibri, kyckling mer lik duva, halvkokt ris samt flottig härsken potatis. Brödet var så tungt att det måste ha bestått av hälften sand.

Som tur var hade vi garderat oss med varma koppen och blåbärssoppa. Det finns inget ont som inte harr något gott med sig. Vi såg det som ett bra tillfälle att gå ner i vikt. Vi hade trots allt många goda skratt och äventyr på denna resa men fler resor planerade av NHR hit blir det inte.

 

Egyptisk marknad målad av Gian Giannis (1860- 1895).

 

 

Väl mött hjulben.

 

Resan till Egypten

För ett antal år sedan reste jag till Hurgada i Egypten. Eftersom jag upplevde resmålet som lite udda beslöt jag att resa i NHR:s regi (Neurologiskt Handikappades Riksförbund).

Vi var ca 15 personer som mötte upp på Landvetter en tidig morgon. Flygbiljetter delades ut på plats av reseledare som varken var res eller rullstols vana. Det innebar att ingen själv hade kunnat kontrollera att allt var okej innan avgång.

Man hade glömt att fylla i att måltider ingick, samt att fyra av oss var rullstolsbundna. Att stiga ombord på Landvetter var inget problem. Men att komma av i Egypten var rena cirkusen.

Väl framme i Hurgada satt vi som behövde hjälp att komma av kvar medan de övriga passagerarna steg av. In i planet kom sedan fyra Egyptier och grep tag i en man framför mig. Dom tog ett stadigt tag i var sin arm och benen. Där hängde den stackars mannen och dinglade som en skadeskjuten orangutang.

Eftersom jag absolut inte ville bli avlyft på detta sätt sa jag ifrån på engelska när det blev min tur att de fick hämta min rullstol och bära mig i den.

Döm om min förvåning när de kommer tillbaks in i planet, pustande och stånkande, efter att ha burit upp rullstolen från plattan. På rullstolen hänger min ryggsäck med de 24 burkar öl som jag och min ledsagare och syster köpt med oss på planet.

När de lyfte min stol, med mig och alla ölen stol, sa den ene mannen till den andre (jalla en schalla) vilket betyder ungefär ”Gå med gud”. När jag slängde en blick nerför den branta trappan så förstod jag precis vad han menade. Men jag tänkte att ner kommer man ju alltid.

Väl nere på plattan möttes jag av min syster som höll på att skratta sig fördärvad när hon skulle förklara för mig att kassen hängde bak. Hon hade aldrig hunnit lyfta av den när de kommit ner och ryckt till sig rullstolen. Vi hade i alla fall helskinnade tagit mark både med rullstol och kluckande bagage för att njuta av kultur, sol och bad.

 

Solande Flicka målad 1970 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött hjulben.

 

Reservhjul på burk

En gång när jag var på semester vid kusten fick jag punktering på permon. För att lösa problemet fick jag rådet att fylla däcket med en tub med skum avsett för bildäck.

Värt ett försök tänkte jag och vi började fylla däcket. Allt såg bra ut tills däcket plötsligt exploderade med en jättesmäll. Folk kom springande från alla håll och undrade vad som hänt. Som tur var befann vi oss utomhus. Hela gräsplanen var beströdd med vita skumtoppar och själva såg vi ut som nygjorda gräddbakelser. Det hela var som tagit ur en film. Vi höll nästan på att skratta oss fördärvade.

Senare när riksfärdtjänsten kom för hemresan fick jag åka i min manuella stol. När chauffören med stor möda släpade in permon i bussen sa han de var en rejäl punktering det här. Och jag var ju tvungen att hålla med. Hela innerslangen hängde som en trasig orm utanför däcket. Själva ytterdäcket och navet var helt förvridna. Man kan säga att vid den smällen höll vi verkligen på att gå i däck.

 Reservhjul på burk

 

 

Väl mött hjulben

 

En båttur med rullstol

För några år sedan under en båttur mellan Göteborg och Kristiansand i Norge träffade jag återigen på en person som tror att sitter man i rullstol så är man inte riktigt i ordning i huvudet.

Efter det vi installerat oss i hytten bestämde vi oss för att ta hissen upp till restaurangen.

Mitt sällskap hade glömt något i hytten och gick tillbaks för att hämta detta varför vi kom överens om att mötas utanför restaurangen. Jag körde in i hissen där det redan fanns två damer.

Jag vände på stolen och tryckte på hiss knappen. Då hängde den ena damen sig över mig och sa: men lilla vän, var har du din vårdare eller den som har hand om dig!!

Ja, inte vet jag. Han måste väl vara på samma ställe som din svarade jag glatt och körde ut ur hissen. Hörde hur hennes väninna skrattade när dom steg av efter mig.

Undrar om hon frågar alla som åker hiss,om dom har personal med sig. Skulle inte tro det.

 

 Titanic

Väl mött hjulben

 

Besök på badhus

Handikappförbunden hyr undervisningsbassängen i Borås Stadsparks bad en kväll i veckan. Det är då +33 grader i vattnet. Det är en behaglig temperatur om man bara kommer så långt som i vattnet.

Att besöka badet som rullstolsbunden har sina problem som nedanstående upplevelse visar.

Att betala bad avgift och komma in var inget problem. Sen kom man till det stora äventyret att byta om och att duscha. Ombytet skulle ske i en smal gång med skåp bakom och framför.

Upplevde mig därför som en stoppkloss när alla som skulle in till badet passerade. Trafiken var så intensiv att jag kunde lika gärna ha suttit på Allégatan ett av stans största stråk. Har någon provat att sitta kvar i stolen, ta av alla kläder, få in en badhanduk under sig samtidigt som man ska flytta på sig var femte sekund. Kan tala om att det är en prestation.

Sen in i tvätthallen där duschen som man kunde sitta i var vänd ut mot alla som passerade så att man kunde synas ordentligt. Det fanns inga handtag i duschen så det gäller att vara bra försäkrad.

En mamma och hennes dotter ställde sig mitt framför mig och stirrade på mig. Det är klart med alla ärr jag har på framsidan så trodde de väl att jag var någon stackars krigsinvalid. Det kändes inte trevligt alls. Sen efter diverse akrobatövningar fick jag ålat på mig baddräkten. Då var jag helt slut. Tala om gymnastikpass.

Så glad i hågen rullade jag in till den berömda bassängen. Där visade det sig att liften var trasig. En glad bad vakt skulle se vad han kunde göra. Under tiden tänkte jag att jag skulle kunna sätta mig i bubbelpoolen. Det var bara det att den poolen är placerad på en rejäl upphöjning i golvet. En stor rundel som går ut flera meter från poolen utan ramp så att det går att komma intill den. Så besök i den poolen fick jag lägga ner. Det var bara att återvända till bassängen och sätta mig på ändan och hasa mig i vattnet. Jag hade i alla fall tänkt bada när jag ändå var där. Speciellt efter allt jobb med att komma i baddräkten.

Sen var det ett stort äventyr att ta sig upp. Vad har man en lift till om den inte fungerar. Jag fick till svar att det inte är så många som använder den?? Det tror jag de, eftersom den är trasig. Sen återstod samma procedur för att få på sig kläder och komma ut. Ett är säkert, man måste vara mycket frisk och rörlig för att kunna bada i det badhuset.

 

Ester Williams

 

 

Väl mött hjulben alias Ester Williams

 

Ett vänligt Bemötande

Till största delen blir alla bra bemötta, med eller utan rullstol. Det beror även till stor del på oss själva hur vi blir bemötta. Man kan också säga att man inte blir bemött på annat sätt än man tillåter.

Sen finns det alltid folk som inte skulle vara ute bland andra människor. Vi har ju som sagt olika handikapp och vid vissa tillfällen så föredrar jag nog mina. Man får aldrig sluta förvånas.

Nedan följer några komiska händelser som jag råkat ut för.

Hade ett ärende till apoteket så jag tog min permobil och körde dit. Min permo är något större än en manuell rullstol, men annars är det ingen skillnad storleks mässigt. För att komma in på apoteket passerar man en mellan entré.

I denna entré stod en kraftig kvinna i 70 årsåldern som höll upp handen till ett stopptecken. Hon spände ögonen i mig och trumpetade högt och ljudligt ”Får du verkligen köra in här med den Där” (hon menade permon). Den är som sagt inte mycket större än en manuell stol, men jag kände det som om jag försökte tränga mig in med en stridsvagn.

Jag tittade bara frågande på henne. Jag hade ju inte precis tänkt parkera på utsidan och sedan krypa in på apoteket med recepten mellan framtänderna. Då trodde kvinna att jag hörde dåligt också så hon vrålar ”Får du verkligen köra in här med den där??” Varför jag tände till och ropar tillbaka ”Har dom släppt in en sån som dig här så släpper dom säkert in mig också”. Minen på tanten var obetalbar och trots sina enorma röstresurser så var hon helt tyst.

 

En annan gång var jag ett ärende på sjukhuset. Vid anmälningsdisken stod det, Var god tag en nummerlapp och sitt ner. Satt gjorde jag redan så jag tog bara en nummerlapp. Döm om min förvåning att när det äntligen blev min tur och jag var en halvmeter från luckan trängde sig en kvinna emellan och räckte fram sina papper. Ursäkta mig sa jag, men det är nog min tur nu. Varpå hon stirrar på mig och utbrister ”Din tur, du sitter ju bara där”. Jag svarar ”aha och hur många har du sett som står upp i en rullstol”. Damen i luckan som hade humor sa till kvinnan att du får också ta en nummerlapp och ”Sitta” ner tills det blir din tur.

 

Har genom åren varit med om många både konstiga och komiska incidenter. Det bästa man kan göra är att se på det med lite humor och att man är en erfarenhet rikare.

 

Clown målad 1968 av Bill Flodin.  Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött hjulben.

 

 

Sjöräddningen hjälper strandsatt

För några år sedan i maj åkte jag och min syster ner till Falkenberg. Vi skulle möta våren, ta sköna promenader och ha det allmänt avkopplande.

Dag ett tog vi en långpromenad längs stranden i strålande solsken. Dag två var det mulet men vi bestämde oss ändå för en promenad samma väg som dagen innan. Det hade regnat under natten, men hunnit torka upp. När vi kom längs stranden så försvann marken under permo bilen. Marken hade blivit underminerad av nattens regn. Så där satt jag ner sjunken till navkapslarna i sand, lera och vatten. Vi försökte ta oss loss med hjälp av brädbitar, samt assistans av en snäll kille på joggingtur. Men inget hjälpte. Ju mer vi försökte ju mer sjönk jag. Efter en stund var jag garnerad med tång och lera.

Då insåg jag att vi måste få hjälp och ringde 112 och förklarade vad som hänt. En vänlig dam sa ja detta är ”nödläge” vi sänder hjälp med en gång. Vi tittar upp mot vägen för att vinka när hjälpen kom därför blev vi mycket förvånade när sjöräddningen, beväpnade med både kran och vinsch, dök upp från havssidan. Tala om att känna sig som ”Den lille havsfrun” fast på fel strand. Ett par jätte trevliga och snygga sjöräddare förklarade att detta hade ni absolut inte klarat själva. Mig bar de längre upp på land och placerade mig på en sten. Sen fick de med mycket arbete och hjälp av en kran hissat upp min stackars permo på torra land.

Räddningspersonalen från Sjöräddningen var helt fantastisk. Det är verkligen en trygghet att veta att de finns den dag vi behöver dem. Dessutom är det inte varje dag man träffar två hjälpsamma atleter.

När vi kom tillbaka till stugan var vi genomfrusna och blöta. Men vi fick snart upp ångan med hjälp av lite jul glögg. Då ringer min svåger och undrar om vi har det långtråkigt. Nej inte alls sa min syster glatt här händer saker i ett kör. Tilläggas kan att vi hade en jätte trevlig vecka och permo bilen fungerade trots rotblötan.

 

Sjöräddning av Skeppsbrutna målad 1883 av Bengt Nordenberg. 

Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött hjulben.

 

Hemtjänsten – En Pärm byråkrati

I november 2008 när jag ansökte om hjälp med att få tvättat fick jag en pärm som man lagt ner ett gediget arbete på att ta fram. På fem ställen står mitt namn adress och civilstånd. Tänk om man lagt ner samma energi på att hjälpa mig få tvättat.

I pärmen finns det också en överrapporterings remiss från den kommunala sjukvården med ett handskrivet Patientarmband. Jag kan lämna full garanti på att om jag hamnar på sjukhus, så ordnar dom ett patientarmband åt mig. Eller är det kanske så att man ska ha på sig detta hemma i förebyggande syfte om man skulle bli sjuk.

Dessutom ska man lämna en levnadsbeskrivning på en särskild blankett som måste vara tänkt för personer som söker hjälp för annat än att få tvätten utförd.  Absolut ingen av dessa frågor har med min hemtjänst att göra. Skulle jag lämna in min tvätt på en tvättinrättning så inte vill dom ha min levnadsbeskrivning för att utföra arbetet. Så ska det inte vara här heller.

Men jag ska ta mig friheten att fylla i blanketten ”Levnadsbeskrivning” på mitt sätt.

 BESKRIV DITT BARNDOMSHEM: Jag hade ett bra barndomshem, där fanns både tvättstuga och tvättmaskin. Men det inget jag har användning av för att få tvättat idag.

ANDRA PLATSER JAG BOTT PÅ: Har bott på flera platser men ingen tvättinrättning.

MIN MORS NAMN OCH YRKE: Feja

MIN FARS NAMN OCH YRKE: Tvättman

MINA SYSKON HETER OCH BOR NUMERA: Ska dom sköta tvätten? Kan man lämna adressen till kyrkogården.

JAG HAR HAFT FÖLJANDE HUSDJUR: Inga jag har lyckats dressera att sköta tvätten. Inte ens en tvättbjörn.

JAG GIFTE MIG MED: En tvättäkta pedant.

 HON/HAN ARBETAR MED: Renat.

JAG HAR BARN OCH DE HETER: Ariel och Surfo

DE BOR: Hemma hos sig och har egen tvätt.

JAG HAR BARNBARN SOM HETER: Skona Ariel Ajax

GODA VÄNNER SOM BETYDER MYCKET FÖR MIG: Särskilt dom som tvättar.

JAG HAR ARBETAT MED: Mycket, men inte tvättverksamhet.

MINA INTRESSEN/HOBBIES: Att hålla rent.

DESSA PLATSER TYCKER JAG MYCKET OM/HAR BESÖKT: Tvättstugan.

MIN KLÄDSTIL ÄR: Snart nudist.

DEN MUSIK JAG HELST LYSSNAR TILL: Skvalpet från en tvättmaskin och nudistpolka.

 JAG SPELAR SJÄLV: På tvättbräda.

 SOM PERSON ÄR JAG: Levnadsglad och Renlig.

 DET HÄR GÖR MIG GLAD OCH TILLFREDS: Att få tvättat.

 DET HÄR GÖR MIG LEDSEN OCH UPPRÖRD: Att inte få tvättat, alltså ett rent helvete.

 MIN FAVORITMAT ÄR: Renskav.

 MIN FAVORITDRYCK ÄR: Vatten.

 MIN DYGNSRYTM ÄR (MORGON/KVÄLLSMÄNNISKA): Beror på när tvättstugan är ledig.

 MINA SOVVANOR: Att ha rena lakan.

 VANOR I FRÅGA OM BAD/DUSCH: Att hålla mig ren.

 DET HÄR VILL JAG OCKSÅ TILLÄGGA: Tala om att klä av folk inpå bara kroppen. Håll Sverige rent.

 

Väl mött en tvättäkta hjulben.

 

En tvättäkta flopp

Som rörelsehindrad och rullstolsburen kommer man att komma i kontakt med många olika inrättningar och personer. Det är allt från sjukvård, färdtjänst, hemtjänst och många fler. Bemötandet från de allra flesta personer som man kommer i kontakt med är både proffsigt och kunnigt.  

Men ingen regel är utan undantag som följande historia visar.

Hemtjänsten är en inrättning som jag dess bättre klarat mig från att anlita i någon större utsträckning. Men som rörelsehindrad kommer man till en punkt då man tvingas inse att det är dags att anlita någon för att klara vardags sysslorna. Hösten 2008 tog jag därför kontakt med mitt kommundels kontor för att få hjälp med min tvätt.

Först fick jag besök av bistånds bedömare med sällskap som konstaterade att jag behövde hjälp med tvätten (främst lakan) första veckan varje månad. Kostnaden för denna hjälp sattes till 200 kronor per påbörjad timme. Därefter fick jag svara på frågan om vilken kyrka eller samfund jag tillhörde. Kan det vara så att avgiften sätts efter kyrkotillhörighet. Jag trodde inte att det var tillåtet av hemtjänsten att efterforska och registrera religiös eller politisk tillhörighet. Men här är det tydligen fritt fram.

Efter en tid fick jag besök av ytterligare en dam som kom med en pärm vars innehåll hon bad mig ta del av samt fylla i de frågeformulär som fanns.

Denna dam undrade också hur jag ville ha tvätten tvättad. I tvätt maskinen svarade jag. Jag hade ju inte precis trott att tvätten skulle handtvättas i någon sjö. Ja men vilken temperatur vill du ha tvättat i frågade hon som förklaring. Det beror ju på vad man tvättar men här måste man bestämma sig. Så jag garderade mig med 40 grader på all tvätt.

Efter en tid ringde det på dörren och två nya personer presenterade sig och berättade att det var de som skulle tvätta. Äntligen blev tvättstugan bokad. När sedan dagen för att få tvättat infann sig dök ingen upp för att hjälpa till. När jag ringde och efterlyste de som skulle göra jobbet fick jag ett snäsigt svar att detta skulle man ta reda på och att ”Vi hör av oss till dig”. Med andra ord, ring inte hit. Detta var i december. Den 11 februari kom de på att jag fanns. Damen som ringde sa att hon skämdes över hur det hela blivit hanterat och undrade om jag ville fortsätta att ha kvar min hemtjänst. Jag svarade att den hemtjänst jag fått hittills består i besök av fem olika personer och en pärm med instruktioner och frågor och att jag får försöka lösa mitt tvättproblem på annat sätt.

Innehållet i pärmen som blev resultatet av att försöka få hjälp med tvätten återkommer jag till.

 

Har under åren lärt mig att man behöver vara ganska frisk för att orka vara sjuk.

 

 

En nytvättad Hjulben önskar alla en bra dag.