Färdtjänst inom kommunen

Så rullar vi på med ämnet färdtjänst igen. Denna gång gäller det färdtjänst inom kommungränsen. Inom kommungränsen är antalet resor fritt och man kan resa i stort sett när man behöver.

Man kan konstatera att för ett år sedan fick hela organisationen i Borås ett rejält och välbehövligt lyft. Vilket för oss brukare betyder nya sänkbara bussar med lift, ett bättre urval av chaufförer samt en både bättre och proffsigare attityd på beställningscentralen.

Nu verkar man förstått att det är vi brukare av färdtjänst som är kundunderlaget och som är en förutsättning för att organisationen skall få finnas. Så just i nuläget är det inga större problem med färdtjänsten inom kommunen.

Under åren som gått har det varit många både komiska och tråkiga incidenter. Vi får därför tro att förändringen till det bättre kommer att fortsätta och att vi i fortsättningen inte behöver uppleva oss som paket som skall fraktas mellan punkt A till B utan att färdtjänsten är vanliga ”handikappade” människors transportmedel.

Här följer ett exempel på hur det kunde gå till tidigare. Jag skulle gå på en kurs som började 18:30 och hade därför beställt en bil till 18:00. Eftersom ingen bil infinner sig på avtalad tid ringer jag 18:20 och får till besked att bilen är på väg. Efter ytterligare en kvart ringer jag igen och får beskedet att bilen fortfarande är på väg. En halvtimme efter det min kurs börjat ringer jag igen och får då till svar att bilen varit hos mig men att jag inte var där. Eftersom jag skall hämtas och lämnas inne i bostaden borde jag märkt om någon varit i min hall så detta kan omöjligt stämma.

 Eftersom halva kurstiden gått och jag inte orkade vänta längre så avbeställde jag resan. Strax efter ringer samma dam upp och undrar om jag ska ha kvar min hemresa. Talar då om för vederbörande att har man inte kört mig till min kurs kan man ju inte rimligtvis köra hem mig från denna. Tala om att vara ur kurs.

Tjurfäktning målad 1972 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

 

Väl mött en rullande hjuben

 

Snö både inne och ute

Så är det vårmånaden mars och några spår av våren syns inte till. Vaknade tidigt och tittade ut på full snöyra. Behövde proviantera så tar färdtjänsten till närmsta ICA butik som är en stormarknad en kort väg hemifrån.

När vi kom fram var det bilar framför entrén så vi fick parkera en bit ifrån denna. Med chaufförens hjälp kom jag till ingången och hann bli mer eller mindre översnöad. Jag fick börja med att ruska av all snö från kläder och glasögon.

När jag handlar placerar jag alltid en kasse på fotstegen så att jag har en bra överblick på vad jag handlar. Jag hade bara några få saker kvar att handla när det började hända saker. När jag lutar mig in i mejerihyllan och lyckas dra till mig ett paket mjölk upptäcker jag inte att detta läcker i botten förrän jag fått mjölk över både stövlar och knän. Tur att man har pappersnäsdukar med sig. Efter stor möda fick jag tag i ett helt paket.

Så återstod det bara en vara till. Ett paket frukostvälling beläget högst upp på en hylla Stora paket fanns hur många som helst på lägre höjd. Höjde permon men kunde inte nå ändå. Tittade mig runt och upptäckte två damer var på väg i min riktning. Pekade upp och undrade om de kunde ta ner ett paket åt mig. Självklart sa de och den ena damen sträckte sig upp mot hyllan och drog ett paket emot sig. Då rasade massor av vällingpaket ner. Ett jag fick på axeln. Detta var otätt så jag såg ut som en nypudrad tomte. Vi skrattade alla tre men nästa gång man handlar kanske man ska klä sig i galondress.

Chauffören som hämtade mig sa inget men han måste ha undrat hur jag kunde vara vitpudrad över axlarna som en 1700 tals figur och dessutom ha en massa vitt klet över knäna.

Men vad gör man inte för att ha det lite vitt och brett i vardagen.

”Anders Celsius” målad av Olof  Arenius (1700-1766).

 

Väl mött en insnöad hjulben.

 

Snö, vinter och rullstol

Tittade ut och såg ett strålande vackert vinterväder. Dessutom verkade det ganska välskottat på själva gatan så jag bestämde mig för att ta en tur bort till sopcontainern som ligger 150 m hemifrån för att slänga alla gamla tidningar.

Sagt och gjort. På med kläder och iväg. Det gick riktigt bra att köra permobilen fram till containern. När jag fått in tidningarna i containern och skulle backa satt jag fast som i ett skruvstäd. De som plogar tänkte inte på att alla inte går. På grund av snön såg man inte att marken sluttade in mot sopcontainern. Ju mer jag försökte ta mig loss ju närmre containern gled jag. Efter en stund insåg jag att utan hjälp får jag sitta kvar tills snön töat bort.

Min mobil som jag normalt alltid är noga med att ha med mig var kvarglömd hemma så att ringa efter hjälp var inte ens att tänka på. På håll såg jag tre damer på promenad som såg min belägenhet och undrade om de kunde hjälpa till. Tacksamt tog jag emot deras hjälp. Alla tre sköt på samt grävde för att få loss mig men inget hjälpte. Jag kom bara närmare containern och hade nästan huvudet inne i den till slut. Då kom en fjärde dam som försökte få in kartongbitar under däcken för att jag skulle kunna komma loss. Men trots alla hjälpinsatser så rörde sig inte permobilen ur fläcken. Då kom en man och undrade om även han kunde hjälpa till. Med fem personers gemensamma insats kom jag äntligen loss.

Sänder en tacksamhetens tanke till de fantastiska människorna som ställde upp och hjälpte mig. Dessa personer får dagens ros.

”Stadsmotiv med sotare” målad av Frans Wilhelm Odelmark.  Asgard Galleri & Konsthandel.

 

Väl mött en insnöad hjulben

 

Riksfärdtjänst

Riksfärdtjänst fungerar alldeles utmärkt bara man kommer så långt att alla ansökningar och beställningar är gjorda.

Tidigare fick man ett permanent beslut om kort för riksfärdtjänst. Det var smidigt och enkelt. Bara att beställa vid de tillfällen man behövde resa.

Numer har man lyckats skapa en ordentlig administration även för dessa resor. Nu måste man göra en ny ansökan för varje enskilt rese tillfälle.

Avser man att resa utanför kommungränsen ska man helst planera detta minst tre veckor i förväg. Först ringer man till sin färdtjänsthandläggare på kommunen för att tala om vart, när och hur man vill åka samt ber att få en ansökningsblankett hemskickad.

När man fått blanketten skall man besvara en mängd frågor. Man skall uppge vart och när man skall resa. Vilken typ av fordon resan skall ske med. Om man skall ha ledsagare. Vilken typ av rullstol man har och vikten på denna samt eventuellt behov av hjälp med av och påstigning. Dessutom skall man fylla i och motivera varför man inte kan åka allmänna färdmedel som tåg eller buss om man får hjälp av föraren. Både buss och tågpersonal har fasta turlistor är tidspressade och hinner absolut inte ta hand om vare sig rullstolar skrymmande bagage eller handikappade passagerare.

Om man är beviljad färdtjänst inom kommungränsen för att man inte kan åka buss eller tåg varför ska man då behöva motivera varför man inte kan använda tåg och buss när man reser utanför kommungränsen. Man har väl samma handikapp oavsett på vilken sida av kommungränsen som man befinner sig.

Efter att ha sänt in den väl motiverade ansökan till kommunen får man vänta ett tag på det skriftliga beskedet om att resan är beviljad. Nu kan man beställa sin resa på färdtjänstens beställningscentral. Behöver man som jag ett specialfordon ska man beställa minst fem vardagar före avfärd.

Varför har man ersatt ett smidigt och enkelt fungerande system med en onödig administration som kräver arbete för både den enskilde och kommunen. Skulle man inte kunna ompröva behovet av riks färdtjänst en gång per år i stället för detta pappershanterande för varje resa.

Håll Sverige rullande.

”Beslöjad kvinna” marmorskulptur. Asgard Galleri & Konsthandel.

 

Hälsningar en reslysten hjulben

 

Fram för privata apotek

Vid ett av mina besök på Borås mer berömda apotek tycktes det vara så att alla valt att komma samtidigt. Nr16 stod på tur att expedieras och numret jag fick var 72.

Tala om turnummer. Efter mer än en och en halv timmes väntan var klockan närmare tolv och det blev äntligen min tur.

Eftersom jag använder ganska många mediciner så hade jag en mindre roman av recept med mig. Jag rullar fram till luckan och överräcker recept och legitimation.

Då stirrade expediten uppbragt på mig och alla mina recept och utbrister: ”Va allt detta.  Jag skulle faktiskt ha varit på lunch nu”. Eftersom jag var trött och irriterad av all väntan och det inte var mitt fel att hon inte fått sin lunch. Så flög det ur mig: ”Men varför sitter du här då för.”

Alla mina mediciner expedierades utan knot och hon sa inte ett ord mer. När hon var klar så satte hon upp en skylt med texten ”stängt”

Det är inte roligt att äta medicin. Men att ha roligt är medicin.

 

 

Väl mött hjulben.

 

Snökaos och Permobil

Igår gav jag mig ut i det snöiga och glashala väglaget. Väl inlindad och sittande på en fårskinnsfäll såg  jag ut som en förvuxen kåldolme. Men vad gör man inte för att få vara ute.

Egentliga anledningen till att jag gav mig ut var min målarkurs i Akvarell. Kursen hålls här i kvarteret. Avståndet är bara 400 meter så det föreföll precis lagom väg att köra med Permobil.

Men nu när vi fått en riktig vargavinter med ovanligt mycket snö så blev det vissa problem med framkomligheten. Snöröjning av gång och cykelbanor är inget som prioriteras i vårt område.

Redan efter några hundra meter lyckades jag köra fast i snön men kom loss tack vare assistans av en snäll kille. Jag insåg att det var bäst att vända o åka hem igen. Eftersom snövallarna är ca en och en halv meter höga mot gångbanan och inget man forcerar med en Permobil tvingades jag köra på gatan.

Efter en kort sträcka på gatan bromsar en bil in och föraren ropar argt: Va fan kör du här ute på gatan för. Varpå jag ropar tillbaks i samma tonläge: För att jag kör en rullstol och inte en snöskoter.

Tala om att vara insnöad.

Han sa i alla fall inget mer utan bara åkte.

Styrka är inte att aldrig kunna falla.  Styrka är att kunna resa sig efter varje fall.

 

”Vintermotiv” målad 1868 av Gustaf Rydberg. Asgard Galleri & Konsthandel

 

Väl mött hjulben.

 

Sjukresa med rullstol

Som rullstolsanvändare kommer man i kontakt med olika kategorier av resor. Reser man inom kommungränsen har man vanlig färdtjänst. Reser man till plats utanför kommungränsen har man riks färdtjänst och skall man besöka sjukhus, vårdcentral, fotvård eller tandläkare då gäller sjukresa

Vid sjukresor kunde man tidigare använda den vanliga färdtjänsten vilket var både enkelt och bra. Numer måste man ringa en beställningscentral där man får ett dussintal alternativ upplästa och får lyssna igenom dessa innan man får kontakt med någon person i Moldavien där centralen numer är förlagd. Det är inte konstigt att det uppstår vissa förvecklingar.

När jag efter en tre veckors rehabiliterings vistelse skulle boka min hemresa blev jag tillfrågad om jag skulle ha någon väska med mig. Tror de att någon är borta i tre veckor och bara har hand baggage med sig. Vid utresan bad jag att få boka hemresa samtidigt. Men se det gick inte. Hemresan beställer man när man skall åka hem. Använder man inte datorer så att man kan lägga in båda resorna samtidigt eller är det så att man är rädd för att effektivisera verksamheten. När man varit på behandling och skall hem kan man ibland få vänta i timtal på transport vilket är helt orimligt.

Även om de flesta chaufförer är vänliga och hjälpsamma så finns för många undantag. Vid en hemresa efter ett sjukhus besök anlände en tvärilsken chaufför två timmar efter avtalad tid. Han körde ut mig i min rullstol och satte den utanför bussen. Sen försvann han in på sjukhuset för att hämta en äldre dam. Där satt jag i full snöyra i tjugo min innan han kom tillbaka. Jag hade en manuell rullstol den dagen vilket innebar att jag inte kunde ta mig in igen av egen kraft.

När han äntligen kom tillbaka påpekade jag det olämpliga i hans agerande och fick då till svar: Ska du mä eller. Han både lät och såg ut som ett ilsket Mumintroll. Han satte inte ens fast min rullstol utan drog iväg som en biltjuv. Man undrar om han fått sitt körkort när han körde radiobil på Liseberg.

En del chaufförer kan inte ett ord svenska och kan inte hitta till adressen man uppger eller vet inte hur man använder GPS systemet i bilen så det ta en stund att komma hem. Efter en ögonoperation blev jag hemkörd av en man som bad mig visa vägen. Eftersom jag vid detta tillfälle var nästan blind lät det sig inte göras. Efter att chauffören fått guidning via mobil telefon kom jag slutligen hem efter 40 minuter. En resa som normalt tar 10 minuter.

Jag anser att om man är så pass sjuk att man behöver sjukresa då ska man lätt och smidigt kunna ta sig tur och retur mellan hemmet och vårdinrättning utan krångel med vare sig beställning eller transport.

Problemet är att man inte uppfattas som kund utan som ett kolli som transporteras på annans uppdrag. Ge oss som skall resa med sjukresor makten över pengarna genom att ersätta oss och låt oss betala vår resa. Det skulle förmodligen inte bli dyrare men sortera bort alla olämpliga företag och förare.

Ett har jag förstått under mina år som sjuk. Man får vara ganska frisk för att orka vara sjuk.

 

”Liv ur virrvarret” målad 1973 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

Håll Sverige rullande.

Väl mött hjulben.

 

Blå ljus transport

Äventyret under vistelsen i Dominikanska republiken som berättades om i blogg inlägget den 23 oktober fortsätter.

Ett är säkert. Det var verkligen tur att vi hade en rullstol med oss på denna semester. Den fick gå i skytteltrafik för att ta mig och min skadade syster dit vi ville.

Efter att ha placerat min skadade syrra på en vilstol i skuggan, kunde jag rulla och hämta det vi behövde. Funderade på hur jag skulle kunna hämta något att dricka och kom på att jag kunde använda ishinken för transport. I den gick fyra rejäla glas. Åkte fram till pool baren som var belägen lite nedanför oss, lutade mig över kanten, skickade ner ishinken, pekade på min syrra och sa ”dos invalidos” efter det servade dom oss i ett kör.

Så var det dags för hemfärd. Genom SOS alarm hade det ordnats transport till flygplatsen för oss tre systrar. Där satt vi och väntade vid entrén med rullstol, väskor och handbagage. En bit ifrån oss satt ett äldre par. Mannen var gråblek i ansiktet och såg verkligen sjuk ut.

Så när vi hörde en ambulans med sirenerna på närma sig sa vi att det måste vara honom de ska hämta. Men så var det inte. Med massor av lampor i rött, blått och vitt blinkande och signalen på full styrka anlände vår transport. Ett är säkert det var ingen som missade vår avfärd från hotellet.

När min syster blev inlyft i ambulansen trängde sig en tysk turist sig fram och fotograferade henne. Tala om att vara intressanta.

Den stor moderna amerikanska ambulansen tog oss till flygplatsen med fullt pådrag på ljus och sirener. Den spansktalande sjuksköterskan undrade om det var en ”moto conco” olycka (ett slags motorcykel som är väldigt populär på ön) och som alla varnas för att åka. Nej sa jag ”banana barco” banan båt. Då skrattade hon gott. Det är klart att hon undrade hur syrran lyckats med att bryta benet på en banan båt.

Hemresan gick bra förutom att när vi mellan landade i Köpenhamn kom en massa dansk ambulanspersonal och tänkte hämta mig och syrran. Vi vägrade att låta oss lyftas av eftersom vi skulle vidare till Göteborg. Det var en av flygvärdinnorna som beställt denna transport utan att tala med oss. Hela vår transport var ordnad före resan startade. Vid hemkomsten till Landvetter blev syrran hämtad av ambulans och förd till sjukhus. Där konstaterades att den Dominikanske läkaren gjort ett utmärkt jobb och att skadan inte kunde ha hanterats bättre här hemma.

Några dagar efter hemkomsten när jag var och tittade till min syrra så suckade hon och sa ”Det var mycket roligare att sitta under en palm med gipsat ben och vänta på en paraplydrink än att sitta här”.

 

Barnbok av Anette Burman ”Peter ringer Ambulansen”

Det är aldrig för tidigt att visa barn hur man ringer 112. Boken introducerar larm numret på ett trevligt sätt genom berättelsen om hur Petter hjälper sin mamma som råkat ut för en olycka.

 

 

Väl mött hjulben.

 

När även ledsagaren hamnade i rullstol

Dominikanska republiken var rena paradiset. Men som min syster bedrövat sade ”även paradiset har sina fläckar”.

Mina två systrar som följde mig på resan till Dominikanska republiken ville en dag åka en utflykt med en så kallad banan båt. Båt föraren skulle imponera lite och gjorde häftiga inbromsningar och svängar så att min mellan syster inte hade en chans att hålla sig kvar i båten. Hon flög upp i luften och blev hängande över relingen i benet som bröts. Sedan föll hon ner i vattnet. Båten befann sig då långt utanför haj näten så det var rena turen att hon kunde ta sig upp i båten igen utan att bli haj mat.

När min syster kom iland trodde vi först att knäet var stukat men sen insåg vi att något var helt fel. Jag fick rulla till receptionen och be dem kalla på en doktor. Efter 10 minuter kom en doktor. Han var den minsta läkare jag sett och såg inte ut att vara äldre än 12 år. Med sig hade han en väska som var nästan lika stor som han själv.

Vid entrén som låg i anslutning till receptionen fanns ständigt två vakter. De var klädda i kakifärgade kortbyxor och tropikhjälmar. Det var ett omaka par. Den ene var 2 meter lång och smal och den andre var kort och rund. Han på 2 meter fick uppdraget att köra mig i rullstolen till min skadade syster.

All verksamhet vid pooler och serveringar stannade av vid åsynen vårt komiska sällskap. Först kom jag som kördes i rullstol av en lång man i tropikhjälm och sist en minidoktor med jätteväska med rött kors.

Efter att ha undersökt min syster så tyckte doktorn att min syster behövde undersöka knäet på närmsta sjukhus som hade en röntgenapparat. Doktorn lät kalla på en ambulans som skulle ta min syster till ett sjukhus i Puerto Plata.

Ambulansen visade sig vara en åldrig sak med en framruta som såg ut som ett spindelnät gjort av tejp. Golvet i ambulansen var täckt med tidningspapper och båren var fastskruvad i bilen. Här bar man patienterna i ett lakan och inte på en bår. Ambulansföraren var en gladlynt man i jeans och halmhatt som tog väl hand om min skadade syster.

Där for mina båda systrar iväg mot sjukhuset. Min yngsta syster som följde henne till sjukhuset som stöd tyckte att väntetiden blev lång eftersom det inte fanns några stolar att sitta på i väntrummet. Hon gick därför ut för att röka. Det skulle hon inte ha gjort. Genast kom en polis och hon blev strängt tillsagd att röker gör man inte utanför utan inne i sjukhuset.

Sent på kvällen kom mina systrar tillbaks. Båda var helt slut. Min syster var gipsad från höften ner till foten. Eftersom man fick välja färg på gipset hade hon valt ljusblått. Hon hade också fått ett par trä kryckor modell äldre som inte kunde användas utan risk för att bryta det andra benet också. Det var tur att vi hade rullstol med oss.

 

Blåsig hemfärd målad 1971 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

Väl mött hjulben.

 

Med rullstol till Västindien

Här kommer en liten fläkt från Karibien. Västindien har många underbara öar och jag har besökt de flesta av dem. Playa Dorada i Dominikanska republiken är nog en klar favorit. Anledningen är att det nog är det mest handikappanpassade semestermål som jag besökt till skillnad från Haiti med huvudstaden Port au Prince dit man bara reser en gång. Man kan absolut inte tro att dessa två länder ligger på samma ö.

Vid Playa Dorada stranden utanför Puerto Plata finns mängder av handikappvänliga hotell. Invånarna är gladlynta, hjälpsamma och hela området har ramper. Det finns bra boende i markplan med stor terrass. Badrummen är stora med handtag bredvid dusch, badkar och toa.

Poolerna har stora murade trappsteg så att man kan sitta ner och hasa sig ner i vattnet. Det var också möjligt att ta sig ner och bada i havet. Hotellet jag var gäst på hade ”All inklusive” så det var bara att delta i massor av aktiviteter som vattengympa, boccia och båtturer.

På kvällarna var det underhållning och shower med olika teman. Vart man tittade så var det paradiskt vackert med blommor överallt.

Utanför hotellområdet var alla gångvägar skilda från körbanan vilket helt var perfekt för mig i rullstol. Detta gjorde att vi tog oss långa sträckor själva och kunde göra trevliga upptäcktsfärder.

En dag hyrde vi en taxi med guide och åkte in till huvudstaden Puerto Plata. När vi kom till staden ville vi gärna passa på att besöka lite affärer för att handla bärnsten som ön är berömd för.

När vi parkerat så tog taxichauffören som var en mycket trevlig men stressad man täten, med mig i rullstolen, för att visa vägen. Han sprang som en travhäst mitt ute i trafiken. Mellan bilar, åsnor kärror, motorcyklar och jag vet inte vad. Jag klamrade mig fast i stolen för allt jag var värd och såg de övriga i mitt sällskap pustande försöka hinna ifatt oss. I den 35 gradiga hettan hann jag bli genomsvettig vilket ledde till att den helt ny grön klänning jag hade på mig färgade av sig så att alla vi mötte förvånat fick se en grön turist från Mars. Men jag fick i alla fall inhandlat en jätte vacker bärnsten med tillhörande guldkedja. På hemvägen tog vi det lugnare och hann med en hel del butiker samt både vila och förfriskningar.

 

Öde Strand målad 1971 av Bill Flodin (1934-1976)

 

 

Hälsningar från en grön kamouflage färgad hjulben.