När även ledsagaren hamnade i rullstol

Dominikanska republiken var rena paradiset. Men som min syster bedrövat sade ”även paradiset har sina fläckar”.

Mina två systrar som följde mig på resan till Dominikanska republiken ville en dag åka en utflykt med en så kallad banan båt. Båt föraren skulle imponera lite och gjorde häftiga inbromsningar och svängar så att min mellan syster inte hade en chans att hålla sig kvar i båten. Hon flög upp i luften och blev hängande över relingen i benet som bröts. Sedan föll hon ner i vattnet. Båten befann sig då långt utanför haj näten så det var rena turen att hon kunde ta sig upp i båten igen utan att bli haj mat.

När min syster kom iland trodde vi först att knäet var stukat men sen insåg vi att något var helt fel. Jag fick rulla till receptionen och be dem kalla på en doktor. Efter 10 minuter kom en doktor. Han var den minsta läkare jag sett och såg inte ut att vara äldre än 12 år. Med sig hade han en väska som var nästan lika stor som han själv.

Vid entrén som låg i anslutning till receptionen fanns ständigt två vakter. De var klädda i kakifärgade kortbyxor och tropikhjälmar. Det var ett omaka par. Den ene var 2 meter lång och smal och den andre var kort och rund. Han på 2 meter fick uppdraget att köra mig i rullstolen till min skadade syster.

All verksamhet vid pooler och serveringar stannade av vid åsynen vårt komiska sällskap. Först kom jag som kördes i rullstol av en lång man i tropikhjälm och sist en minidoktor med jätteväska med rött kors.

Efter att ha undersökt min syster så tyckte doktorn att min syster behövde undersöka knäet på närmsta sjukhus som hade en röntgenapparat. Doktorn lät kalla på en ambulans som skulle ta min syster till ett sjukhus i Puerto Plata.

Ambulansen visade sig vara en åldrig sak med en framruta som såg ut som ett spindelnät gjort av tejp. Golvet i ambulansen var täckt med tidningspapper och båren var fastskruvad i bilen. Här bar man patienterna i ett lakan och inte på en bår. Ambulansföraren var en gladlynt man i jeans och halmhatt som tog väl hand om min skadade syster.

Där for mina båda systrar iväg mot sjukhuset. Min yngsta syster som följde henne till sjukhuset som stöd tyckte att väntetiden blev lång eftersom det inte fanns några stolar att sitta på i väntrummet. Hon gick därför ut för att röka. Det skulle hon inte ha gjort. Genast kom en polis och hon blev strängt tillsagd att röker gör man inte utanför utan inne i sjukhuset.

Sent på kvällen kom mina systrar tillbaks. Båda var helt slut. Min syster var gipsad från höften ner till foten. Eftersom man fick välja färg på gipset hade hon valt ljusblått. Hon hade också fått ett par trä kryckor modell äldre som inte kunde användas utan risk för att bryta det andra benet också. Det var tur att vi hade rullstol med oss.

 

Blåsig hemfärd målad 1971 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

Väl mött hjulben.

 

Med rullstol till Västindien

Här kommer en liten fläkt från Karibien. Västindien har många underbara öar och jag har besökt de flesta av dem. Playa Dorada i Dominikanska republiken är nog en klar favorit. Anledningen är att det nog är det mest handikappanpassade semestermål som jag besökt till skillnad från Haiti med huvudstaden Port au Prince dit man bara reser en gång. Man kan absolut inte tro att dessa två länder ligger på samma ö.

Vid Playa Dorada stranden utanför Puerto Plata finns mängder av handikappvänliga hotell. Invånarna är gladlynta, hjälpsamma och hela området har ramper. Det finns bra boende i markplan med stor terrass. Badrummen är stora med handtag bredvid dusch, badkar och toa.

Poolerna har stora murade trappsteg så att man kan sitta ner och hasa sig ner i vattnet. Det var också möjligt att ta sig ner och bada i havet. Hotellet jag var gäst på hade ”All inklusive” så det var bara att delta i massor av aktiviteter som vattengympa, boccia och båtturer.

På kvällarna var det underhållning och shower med olika teman. Vart man tittade så var det paradiskt vackert med blommor överallt.

Utanför hotellområdet var alla gångvägar skilda från körbanan vilket helt var perfekt för mig i rullstol. Detta gjorde att vi tog oss långa sträckor själva och kunde göra trevliga upptäcktsfärder.

En dag hyrde vi en taxi med guide och åkte in till huvudstaden Puerto Plata. När vi kom till staden ville vi gärna passa på att besöka lite affärer för att handla bärnsten som ön är berömd för.

När vi parkerat så tog taxichauffören som var en mycket trevlig men stressad man täten, med mig i rullstolen, för att visa vägen. Han sprang som en travhäst mitt ute i trafiken. Mellan bilar, åsnor kärror, motorcyklar och jag vet inte vad. Jag klamrade mig fast i stolen för allt jag var värd och såg de övriga i mitt sällskap pustande försöka hinna ifatt oss. I den 35 gradiga hettan hann jag bli genomsvettig vilket ledde till att den helt ny grön klänning jag hade på mig färgade av sig så att alla vi mötte förvånat fick se en grön turist från Mars. Men jag fick i alla fall inhandlat en jätte vacker bärnsten med tillhörande guldkedja. På hemvägen tog vi det lugnare och hann med en hel del butiker samt både vila och förfriskningar.

 

Öde Strand målad 1971 av Bill Flodin (1934-1976)

 

 

Hälsningar från en grön kamouflage färgad hjulben.

 

Låt inte en rullstol begränsa på resmålet

Man kan i princip åka vart man vill även om man har rullstol med sig. Det gäller bara att planera lite mer samt att vara flexibel och inse att allt inte är som hemma. Resande ger många roliga och spännande upplevelser.

Under min resa till Egypten som jag berättat om tidigare gjorde vi flera intressanta utflykter.

En var ett besök i en Berberby som låg långt ut i Saharas öken. Det var en härlig upplevelse att åka jeep upp och ner för sand dynerna.

Väl framme blev vi bjudna på bröd som bakades i en stor tunna. Mitt intresse av att se hur folk bodde och levde i öknen var inget mot det intresse alla barn visade mig och min rullstol. Alla ville känna på mig och min rullstol. Barnen kröp till och med under rullstolen.

På kvällen satt vi runt stora eldar och åt. Runt oss var öknen becksvart och alla satt på marken utom jag som hade en egen sittplats med mig.

En dag tog vi en tur med en båt med glasbotten. Vi fick lämna rullstolen iland och jag blev placerad på glasbottnen. Där såg jag nog bäst av alla. Det var helt fantastiskt att se allt undervattens liv. Det fanns stora havsanemoner, klarblå maneter och massor av småfisk i alla färger och former. Sedan fick vi även möjlighet att snorkla viket var en jätte rolig upplevelse.

En annan dag besökte vi sevärdheter som Konungarnas dal och Luxor. Det var inga problem att besöka dessa platser med rullstol.

Vi besökte även Kairo. Där var rörigt utan dess like och det var inte lätt att ta sig fram vare sig med eller utan rullstol. Besök på museum är inget att rekommendera eftersom det är mycket svårt att se något för den som sitter ner. Man ser mer eller mindre bara en vägg av människor. Pyramiderna däremot som är enastående byggnadsverk ser man bäst på lite håll.

Man kan vara med på det mesta om man planerar lite och är anpassningsbar.

 

Vasstrå i sand målad 1969 av Bill Flodin.  Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött en sandig Hjulben.

 

Resan till Egypten

För ett antal år sedan reste jag till Hurgada i Egypten. Eftersom jag upplevde resmålet som lite udda beslöt jag att resa i NHR:s regi (Neurologiskt Handikappades Riksförbund).

Efter äventyret med att komma av planet som jag skrev om den 23 juli var det dags för mera strapatser.

Efter att ha fått små oläsliga landningskort av något silkespapper var det dags för en lång väntan i en oändlig kö. Då var det tur att man hade egen sittplats med sig. När vi så äntligen kom ut fick vi med rullstol och allt vårtbagage kryssa oss runt stora sophögar, gamla bilvrak och diverse jättekratrar.

När vi äntligen kom till bussen var vi totalt slut. Bussen var en gammaldags stadsbuss. Det var ett äventyr att ta sig ombord och de från NHR som hade resan betald och var med för att hjälpa oss handikappade lyste med sin frånvaro. Med hjälp av min syster lyckades jag hasa mig ombord på ändan. Så bar det av till hotellet.

Hotellet saknade ramp för oss rullstolsbundna. Det fanns bara en bred hög kant och en trappa. Man hade ju förväntat sig att de som ordnat resan haft såpass framförhållning att man kollat att alla kunde komma in på hotellet. Med uppfällda tippskydd och ett enormt jobb så lyckades vi i alla fall ta oss in på hotellet. Efter diskussion blev vi lovade en provisorisk trä ramp till nästa dag.

Rummet visade sig vara så smalt att man fick köra fram med rullstolen och backa ut. Fönstret hade ett orange järngaller. Standarden i övrigt var under all kritik men det fanns i alla fall ett jättestort kylskåp som skulle ha platsat på museum. Kylskåpet som var försett med ett rejält hänglås var tydligen avsett att förutom mat förvara värdesaker i.

Balkongen var en liten trekant med en plaststol och ett minibord. Storleken var för en stående person med handväska. Med rullstol var helt omöjligt att komma ut.

Badrummet var en historia för sig. När min syster gick in där hörde jag ett brak. När jag tittar in sitter hon på golvet och skrattar. Det visade sig att hela överdelen av toaletten var lös. Duschen visade sig omöjlig att reglera. Antingen blev man brännskadad eller så kom det en försiktig stråle med isvatten.

Utsikten från rummet var mot en gata där det på andra sidan var ett bårhus som tillhörde ett sjukhus en bit ifrån. En påminnelse om sin dödlighet var kanske inte precis den utsikt man tänker sig på ett semestermål

De från NHR som höll i resan och var våra hjälpare hade däremot jättesviter.

Hotellets meny var en historia för sig. Det var samma mat varje dag i två veckor. En kantin med biff som mest påminde nykokta handväskor, en rad med små fåglar som var en korsning mellan kungsfågel och kolibri, kyckling mer lik duva, halvkokt ris samt flottig härsken potatis. Brödet var så tungt att det måste ha bestått av hälften sand.

Som tur var hade vi garderat oss med varma koppen och blåbärssoppa. Det finns inget ont som inte harr något gott med sig. Vi såg det som ett bra tillfälle att gå ner i vikt. Vi hade trots allt många goda skratt och äventyr på denna resa men fler resor planerade av NHR hit blir det inte.

 

Egyptisk marknad målad av Gian Giannis (1860- 1895).

 

 

Väl mött hjulben.

 

Resan till Egypten

För ett antal år sedan reste jag till Hurgada i Egypten. Eftersom jag upplevde resmålet som lite udda beslöt jag att resa i NHR:s regi (Neurologiskt Handikappades Riksförbund).

Vi var ca 15 personer som mötte upp på Landvetter en tidig morgon. Flygbiljetter delades ut på plats av reseledare som varken var res eller rullstols vana. Det innebar att ingen själv hade kunnat kontrollera att allt var okej innan avgång.

Man hade glömt att fylla i att måltider ingick, samt att fyra av oss var rullstolsbundna. Att stiga ombord på Landvetter var inget problem. Men att komma av i Egypten var rena cirkusen.

Väl framme i Hurgada satt vi som behövde hjälp att komma av kvar medan de övriga passagerarna steg av. In i planet kom sedan fyra Egyptier och grep tag i en man framför mig. Dom tog ett stadigt tag i var sin arm och benen. Där hängde den stackars mannen och dinglade som en skadeskjuten orangutang.

Eftersom jag absolut inte ville bli avlyft på detta sätt sa jag ifrån på engelska när det blev min tur att de fick hämta min rullstol och bära mig i den.

Döm om min förvåning när de kommer tillbaks in i planet, pustande och stånkande, efter att ha burit upp rullstolen från plattan. På rullstolen hänger min ryggsäck med de 24 burkar öl som jag och min ledsagare och syster köpt med oss på planet.

När de lyfte min stol, med mig och alla ölen stol, sa den ene mannen till den andre (jalla en schalla) vilket betyder ungefär ”Gå med gud”. När jag slängde en blick nerför den branta trappan så förstod jag precis vad han menade. Men jag tänkte att ner kommer man ju alltid.

Väl nere på plattan möttes jag av min syster som höll på att skratta sig fördärvad när hon skulle förklara för mig att kassen hängde bak. Hon hade aldrig hunnit lyfta av den när de kommit ner och ryckt till sig rullstolen. Vi hade i alla fall helskinnade tagit mark både med rullstol och kluckande bagage för att njuta av kultur, sol och bad.

 

Solande Flicka målad 1970 av Bill Flodin. Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött hjulben.

 

Reservhjul på burk

En gång när jag var på semester vid kusten fick jag punktering på permon. För att lösa problemet fick jag rådet att fylla däcket med en tub med skum avsett för bildäck.

Värt ett försök tänkte jag och vi började fylla däcket. Allt såg bra ut tills däcket plötsligt exploderade med en jättesmäll. Folk kom springande från alla håll och undrade vad som hänt. Som tur var befann vi oss utomhus. Hela gräsplanen var beströdd med vita skumtoppar och själva såg vi ut som nygjorda gräddbakelser. Det hela var som tagit ur en film. Vi höll nästan på att skratta oss fördärvade.

Senare när riksfärdtjänsten kom för hemresan fick jag åka i min manuella stol. När chauffören med stor möda släpade in permon i bussen sa han de var en rejäl punktering det här. Och jag var ju tvungen att hålla med. Hela innerslangen hängde som en trasig orm utanför däcket. Själva ytterdäcket och navet var helt förvridna. Man kan säga att vid den smällen höll vi verkligen på att gå i däck.

 Reservhjul på burk

 

 

Väl mött hjulben

 

En båttur med rullstol

För några år sedan under en båttur mellan Göteborg och Kristiansand i Norge träffade jag återigen på en person som tror att sitter man i rullstol så är man inte riktigt i ordning i huvudet.

Efter det vi installerat oss i hytten bestämde vi oss för att ta hissen upp till restaurangen.

Mitt sällskap hade glömt något i hytten och gick tillbaks för att hämta detta varför vi kom överens om att mötas utanför restaurangen. Jag körde in i hissen där det redan fanns två damer.

Jag vände på stolen och tryckte på hiss knappen. Då hängde den ena damen sig över mig och sa: men lilla vän, var har du din vårdare eller den som har hand om dig!!

Ja, inte vet jag. Han måste väl vara på samma ställe som din svarade jag glatt och körde ut ur hissen. Hörde hur hennes väninna skrattade när dom steg av efter mig.

Undrar om hon frågar alla som åker hiss,om dom har personal med sig. Skulle inte tro det.

 

 Titanic

Väl mött hjulben

 

Besök på badhus

Handikappförbunden hyr undervisningsbassängen i Borås Stadsparks bad en kväll i veckan. Det är då +33 grader i vattnet. Det är en behaglig temperatur om man bara kommer så långt som i vattnet.

Att besöka badet som rullstolsbunden har sina problem som nedanstående upplevelse visar.

Att betala bad avgift och komma in var inget problem. Sen kom man till det stora äventyret att byta om och att duscha. Ombytet skulle ske i en smal gång med skåp bakom och framför.

Upplevde mig därför som en stoppkloss när alla som skulle in till badet passerade. Trafiken var så intensiv att jag kunde lika gärna ha suttit på Allégatan ett av stans största stråk. Har någon provat att sitta kvar i stolen, ta av alla kläder, få in en badhanduk under sig samtidigt som man ska flytta på sig var femte sekund. Kan tala om att det är en prestation.

Sen in i tvätthallen där duschen som man kunde sitta i var vänd ut mot alla som passerade så att man kunde synas ordentligt. Det fanns inga handtag i duschen så det gäller att vara bra försäkrad.

En mamma och hennes dotter ställde sig mitt framför mig och stirrade på mig. Det är klart med alla ärr jag har på framsidan så trodde de väl att jag var någon stackars krigsinvalid. Det kändes inte trevligt alls. Sen efter diverse akrobatövningar fick jag ålat på mig baddräkten. Då var jag helt slut. Tala om gymnastikpass.

Så glad i hågen rullade jag in till den berömda bassängen. Där visade det sig att liften var trasig. En glad bad vakt skulle se vad han kunde göra. Under tiden tänkte jag att jag skulle kunna sätta mig i bubbelpoolen. Det var bara det att den poolen är placerad på en rejäl upphöjning i golvet. En stor rundel som går ut flera meter från poolen utan ramp så att det går att komma intill den. Så besök i den poolen fick jag lägga ner. Det var bara att återvända till bassängen och sätta mig på ändan och hasa mig i vattnet. Jag hade i alla fall tänkt bada när jag ändå var där. Speciellt efter allt jobb med att komma i baddräkten.

Sen var det ett stort äventyr att ta sig upp. Vad har man en lift till om den inte fungerar. Jag fick till svar att det inte är så många som använder den?? Det tror jag de, eftersom den är trasig. Sen återstod samma procedur för att få på sig kläder och komma ut. Ett är säkert, man måste vara mycket frisk och rörlig för att kunna bada i det badhuset.

 

Ester Williams

 

 

Väl mött hjulben alias Ester Williams

 

Sommar och resdags

Idag tänkte jag skriva lite om hur det är att resa med rullstol. Att resa är ett av mina stora intressen och jag har rest mycket i världen både utan och med rullstol.

Det fungerar bra att resa med rullstol, både med flyg och båt. Större båtar har alltid tillgång till handikapphytt, samt hissar. Ytorna i matsalar och övriga gemensamma utrymmen är i regel breda. På flygplatser världen över finns assistans service som fungerar ganska väl. Rullstolsbundna med ressällskap kommer lätt och smidigt genom tull och får hjälp att komma ombord på planet.

När man bokar en flygresa så måste man redan vid bokningen uppge att man har rullstol med sig. Detta måste stå med på flygbiljetten. Samtidigt beställer man assistans service som gäller på de flygplatser man använder under resan. Detta innebär inga merkostnader. Detta är flygplats service. Man måste också skaffa måtten på sin stol i hopfällt läge. Dessa uppgifter vill flygplatsen ha. Man kan få måttuppgift av sin arbetsterapeut. Genom att hänga en inplastad namnbricka i krysset under rullstolen kan man vara säker på att få tillbaka din egen stol. Fäst även en namnbricka på dynan. Alternativt ta med den in i kabinen som handbagage.

Res helst med en hopfällbar stol. Det är lättare på alla sätt vid taxiresor och andra färdmedel. Det är ett måste att ha solida däck. Man ska aldrig resa någonstans med luftpumpade däck. Att det skulle vara skumpigt att köra är en myt. Problemet är att solida däck är dyrare. Det är inte kul att komma fram till sitt resmål med punktering på båda däcken. Detta kan ske eftersom det inte är tryckkabin där stolen förvaras under resan. Det är besvärligt att på resmålet börja leta efter reparatörer.

Ta med några lämpliga verktyg samt en tub superlim. Om oturen är framme kan man åtgärda mycket med dessa enkla hjälpmedel.

Undvik att ta med permobil eftersom man då behöver ha en tekniker med sig. Stolen har litiumbatterier som måste monteras ur vid flygresa på grund av explosionsrisk. Det är inte säkert att flygbolaget tillåter att man tar med den på grund av vikten. Det är inte heller lätt att få transport till hotellet vid framkomsten om man är beroende av buss med ramp.

Tänk på att alltid fråga om det finns ramp utanför hotellet och hur det ser ut i övrigt. Fråga gärna vänner och bekanta som varit på resmålet så du har en uppfattning om plats och hotell. Hotellrum i markplan med terrass är att föredra. Men även hotell med hiss brukar fungera bra. Områden utan trottoarer är ingen nackdel. Det är lättare när man slipper alla höga kanter och hinder.

Med lite uppfinningsrikedom och en insikt att allt inte är som hemma, så går det mesta att lösa tillfälligt. Detta är lite av spänningen och utmaningen med att möta nya platser och människor. Ge gärna tips till dina hjulbenta vänner, om bra och intressanta resmål.

 Ikaros målad 1974 av Bill Flodin.

 

 

Väl mött hjulben.

 

Ett vänligt Bemötande

Till största delen blir alla bra bemötta, med eller utan rullstol. Det beror även till stor del på oss själva hur vi blir bemötta. Man kan också säga att man inte blir bemött på annat sätt än man tillåter.

Sen finns det alltid folk som inte skulle vara ute bland andra människor. Vi har ju som sagt olika handikapp och vid vissa tillfällen så föredrar jag nog mina. Man får aldrig sluta förvånas.

Nedan följer några komiska händelser som jag råkat ut för.

Hade ett ärende till apoteket så jag tog min permobil och körde dit. Min permo är något större än en manuell rullstol, men annars är det ingen skillnad storleks mässigt. För att komma in på apoteket passerar man en mellan entré.

I denna entré stod en kraftig kvinna i 70 årsåldern som höll upp handen till ett stopptecken. Hon spände ögonen i mig och trumpetade högt och ljudligt ”Får du verkligen köra in här med den Där” (hon menade permon). Den är som sagt inte mycket större än en manuell stol, men jag kände det som om jag försökte tränga mig in med en stridsvagn.

Jag tittade bara frågande på henne. Jag hade ju inte precis tänkt parkera på utsidan och sedan krypa in på apoteket med recepten mellan framtänderna. Då trodde kvinna att jag hörde dåligt också så hon vrålar ”Får du verkligen köra in här med den där??” Varför jag tände till och ropar tillbaka ”Har dom släppt in en sån som dig här så släpper dom säkert in mig också”. Minen på tanten var obetalbar och trots sina enorma röstresurser så var hon helt tyst.

 

En annan gång var jag ett ärende på sjukhuset. Vid anmälningsdisken stod det, Var god tag en nummerlapp och sitt ner. Satt gjorde jag redan så jag tog bara en nummerlapp. Döm om min förvåning att när det äntligen blev min tur och jag var en halvmeter från luckan trängde sig en kvinna emellan och räckte fram sina papper. Ursäkta mig sa jag, men det är nog min tur nu. Varpå hon stirrar på mig och utbrister ”Din tur, du sitter ju bara där”. Jag svarar ”aha och hur många har du sett som står upp i en rullstol”. Damen i luckan som hade humor sa till kvinnan att du får också ta en nummerlapp och ”Sitta” ner tills det blir din tur.

 

Har genom åren varit med om många både konstiga och komiska incidenter. Det bästa man kan göra är att se på det med lite humor och att man är en erfarenhet rikare.

 

Clown målad 1968 av Bill Flodin.  Asgard Galleri & Konsthandel

 

 

Väl mött hjulben.